”’För att få inflytande’, säger en av de serbiska tjejerna på engelska, ’lämnar man sitt hem på landsbygden för Belgrad. Där finns arbete och utbildning, där finns likasinnade. Men för att sedan fortsätta utvecklas behöver man lämna även Belgrad.’ Hon ler snett. ’Åtminstone ibland.’
I likhet med ytterligare åtta-nio andra runt bordet tillhör kvinnan Demokratska strankas ungdomsförbund Demokratska omladina. De är på besök i Stockholm i ett projekt som pågår mellan dem och systerorganisationen SSU, vilket har sina rötter i en konferens för unga socialister i Europa 2007. Målet är att uppmärksamma jämställdhetsfrågor i Serbien och Sverige, men även att stärka kvinnor som är politiskt engagerade i länderna.
”Många unga serber har aldrig varit utanför landet”, nämner en av de serbiska tjejerna för mig som gästar dagens träff för att prata om kvinnors rättigheter. Under projektets nuvarande arbetsår är psykisk ohälsa ett av sex ämnen gruppen berört, ihop med frågor som rör segregation, kvinnofrid, HBTQ, utbildning och arbetsliv. Det är kul att under förmiddagen få växla kunskap och åsikter, att lära ut och lära in. När jag gått åt mitt håll utanför Sveavägen 68, och tjejgänget rört sig vidare mot en kurs i självförsvar, tänker jag på vad serbiskorna berättat om från sitt hemland. Rättssystem som inte är effektiva nog för kvinnor som lever i otrygghet, problemen med sexuella övergrepp på unga tjejer och att det saknas tillräckligt många boenden för våldsutsatta. Men också om vad vi berättat om från vårt samhälle – precis samma saker.
En månad senare ses båda den serbiska och svenska delegationen i Belgrad. Nu är vi fler än sist, sammanlagt runt femton kvinnor. Det är en vecka innan jul och huvudstaden skiftar i grått från moln, avgaser, dimma och husfasader. Det är vackert och råkallt. Den här gången ska jag hålla en workshop om psykisk ohälsa, med diskussionsfrågor kring kvinnors rätt till vård, information och skydd. Än en gång är ämnena lika aktuella i båda länderna. Jag får under diskussionerna veta att 35 serbiska kvinnor dödades i sina hem bara under fjolåret. Att organisationen Autonomous Women’s Center varje år tar emot fler än 10 000 telefonsamtal på sitt nummer för våldsutsatta kvinnor. Att en av fyra serber anser att kvinnliga entreprenörer är mindre framgångsrika än män – och det är de. Förutsättningarna för något annat ges inte. Nästan 40 procent av befolkningen känner exempelvis en kvinna som avskedats på grund av sin graviditet. Det serbiska samhället är kort sagt ett lika tydligt patriarkat som de flesta andra länder, vilket märks i allt från den offentliga sektorn till näringslivet och hemmen.
Tamara Tripic, vice ordförande i Demokratska Stranka, är också på plats i ungdomspartiets lokaler och föreläser. Hon berättar att bara 9 procent av de i landet som lever med funktionsnedsättning är sysselsatta, att över 60 procent av romerna är utan jobb. I HBTQ-samhället har 70 procent blivit verbalt trakasserade och alla i det saknar laglig rätt att gifta sig.
’I övrigt är det inte så mycket lagen det är fel på som hur den tillämpas’, säger Tamara. ’Och allt som inte händer i politiken. Målet är nu förresten att var tredje person i parlamentet ska vara kvinna. Visst…’ Hon skakar på huvudet. ’Men varför inte varannan?'”
Läs vidare i artikeln om kvinnors rättigheter i Serbien hos Olof Palmes Internationella Center här.