”Personer med låg utbildning och inkomst rör sig mindre på fritiden. De röker statistiskt sett mer, tränar mindre och äter onyttigare, så som mindre frukt och grönt och mer produkter med mycket socker. Det här är till stor del en fråga om möjligheter. De vanor som är hälsofrämjande och livsförlängande kräver ofta både tid, kunskap, rörelsefrihet, ork och ekonomi.
Om du exempelvis har möjlighet att vara fysiskt aktiv när du tar dig till och från skolan och under skol-/ arbetsdagen kan det täcka behovet av fysisk aktivitet under dagen. Men annars måste det kompenseras på ens fritid. Har du den extra tiden? Har du råd att gå till gymmet? Är du en lågavlönad ensamstående som ska ta hand om barnen är det inte lika lätt att få motionen avbockad som ifall du är en höginkomsttagare som har friskvårdsbidrag, friskvårdstimme och dessutom kan välja att gå tidigare från arbetet.
Det finns gott om yrken med mycket lyft eller situationer där man behöver skynda från plats till plats: arbeten där nivån av stress eller ansträngning innebär mycket fysisk aktivitet. Men det är inte rörelser som är hälsosamma för kroppen, tvärtom.Här finns flera tydliga skillnader mellan status och möjligheterför olika yrkesgrupper. Brandmän, poliser och militärer har ett krav på en fysisk prestanda så att de tillåts träning på arbetstid, medan andra grupper som har liknande behov av fysisk förmåga, så som många yrken inom hälso- och sjukvården, omsorgen, hemtjänst och liknande jobb, inte får träning på arbetstid.
En sak som skiljer dessa yrkesgrupper åt är att den första är mansdominerad och den andra kvinnodominerad. Utöver socioekonomiska förutsättningar är detta bara ett av de förhållanden som påverkar ens chanser att ta vara på sin hälsa.”
Läs mer av artikeln i Minds medlemstidning här.
